Vid studier och publicering av handskrifter från tidigare sekler lär man känna skribenten, och det är ingen skillnad på om han är en av världshistoriens storheter eller en person som fallit i glömska. Ett kapitel för sig är att översättarna speciellt från fjärran tider lätt blir helt utan uppmärksamhet. Vi vet när Boccaccios Decamerone blev översatt till franska eller tyska för första gången, men vem kommer ihåg eller är intresserad av vem det var som översatte den, speciellt då vi talar om tiden före 1600-talet? Men vi har översättarna att tacka för alla de broar som byggts mellan kulturer och i det nedan beskrivna fallet bland annat för att den franska läsarkretsen via översättningar har fått bekanta sig med grannlandets litteratur från början av 1400-talet.

En brobyggare var också översättaren och författaren Simon Bourgouin († ante 1530) vars översättningar till franska professor Elina Suomela-Härmä har forskat i under många år. Bourgouin är ett ypperligt exempel på en person som var insatt i ”bokmarknadens” trender på sin tid och vars aktuella val av översättningar speglade eller snarare förutsåg läsekretsens smak och tycke. Han började sin översättarbana genom att översätta några av greken Plutarchos biografer från ett mellanspråk (latin). Sedan översatte han Francesco Petrarcas (1304–1374) italienska diktverk I Trionfi till franska, som redan översatts tre gånger, på prosa. Bourgouin siktade högre, behöll den poetiska formen och rodde elegant hem projektet. Hans översättningar finns bevarade i fem handskrifter. Suomela-Härma har editerat en av dem med sin italienska kollega Gabriella Parussa. Visst är det rimligt att en omfattande franskspråkig diktöversättning görs tillgänglig för den moderna läsaren och speciellt för språkforskaren, speciellt då den både språkligt och konstnärligt är kultiverad.

Bourgouin var mån om sin publik. Han översatte inte vad som helst och heller inte för vem som helst. Han övervakade kopieringen av texten och illustrationen av handskriften. Om det behövdes en ny handskrift av hans översättning, kontrollerade han texten noggrant och moderniserade den vid behov. Speciellt omtänksamt med tanke på den kommande ägaren av handskriften var att om man visste att denne kunde italienska kopierades även den italienska texten bredvid den franska översättningen.

I slutskedet av sitt liv tog Bourgouin sig an satirikern Lukianos reseskildring En sann historia och översatte den till franska, eventuellt delvis från källspråket grekiska. Om antagandet stämmer var Bourgouin klart före sin tid med språkpaletten franska, latin, italienska och grekiska. I början av 1500-talet var det endast ett fåtal i Frankrike som kunde läsa grekiska.