Under drygt tio år har jag haft en angenäm uppgift som medlem i en prisnämnd för ett italienskt litteraturpris. Italien är som känt litteraturprisernas förlovade land, och bakom kulisserna pågår kohandel om vinnarna med vilka medel som helst. Staden Alassio (en helt bedårande semesterort i Ligurien) kom på att inrätta ett litteraturpris 1994, vars särdrag var och är än idag att vinnaren väljs av en internationell domarkår istället för en lokal klick. Juryn utses således bland italianister från olika universitet i Europa som skickar in sin röst till prisets sekreterare ovetande om de andras val.

Ett år fanns det en roman bland verken som skulle recenseras som var skriven av en författare född i Ligurien. Den här personen ansåg sig vara en självklar vinnare på grund av sitt ursprung om inte för annat. Hans verk, där vilda gorillor attackerar en kvinna i Liguriens skogar, övertygade mig inte det minsta, och jag lade inte någon röst på den. Då resultatet kungjordes kom det fram att ifall jag hade föreslagit gorillorna för ens en tredjeplacering hade verket vunnit.

Jag var lyckligt omedveten om allt detta tills jag för några år sedan råkade läsa författarens nästa roman. I detta verk är en författare från Ligurien på äventyr, och mitt framför näsan blir han berövad ett litteraturpris som borde ha varit hans. Orsaken till orättvisan är en skiten isländsk kvinna som inte uppskattar sydländsk sensualism. På så sätt har jag även blivit en person i en roman om än i en liten biroll och kamouflerad till islänning.