Elias Lönnrot hade under sin tid som huvudredaktör på tidningen Oulun Wiikko-Sanomat skrivit råd och rön till folket i bland annat tingsförfarande ”Neuvoja talonpoikaiselle kansalle oikeuden hakemisessa ja keräjän käymisessä” (Råd för bondefolket i att söka rätt och i förfarande i tingsrätten). En fortsättning på detta arbete utgjorde den nya översättningen av handelsbalken och jordabalken år 1857 i boken Suomi (Finlands äldsta vetenskapliga årsbok). Lönnrot gjorde översättningen för att han höll den tidigare för att vara mycket undermålig. Han ansåg att översättningen följde de svenska satserna ord för ord och dessutom var orden dåligt översatta. Enligt honom var det omöjligt för en finne som inte kunde svenska att förstå innehållet.

Senare översatte Lönnrot J. Ph. Palméns lagbok till finska. Den utkom år 1863 med namnet La’in-opillinen Käsikirja Yhteiseksi siwistykseksi ("Juridisk handbok för gemensam bildning"). Efter att boken kommit ut sägs Lönnrot ha skrutit för Palmén: "Du ska se att den svenska bonden inte förstår sig på din text, men att finska bonden förstår min." Recensionen av översättningen av Palméns lagbok utkom i Suometar år 1863. Recensionen gav i huvudsak beröm men den tog fasta på nya avledningar (bl.a. "felaktiga" nnAinen- och stO-avledningar i finskan) och nominativformer i början av sammansatta ord då det senare ordet har en avledning av transitivverb (t.ex. pesäjako [pesänjako = bodelning], metsähoitaja [metsänhoitaja = forstförvaltare], läänihallitus [lääninhallitus = länsstyrelse]). Recensionen är med stor sannolikhet skriven av August Ahlqvist, eftersom det var utmärkande för honom att förebrå överdriven uppsättning av nyord: ”– – tahdoimme näyttää, mikä vaikea ja vaarallinen asia uutten sanojen tekeminen on, koska semmoinenkin kielen sankari kuin Lönnrot voi johto-lakia käyttäessänsä toisinaan erehtyä” (– – vi vill visa hur svårt och farligt det är att bilda nya ord, för att även en språklig hjälte som Lönnrot kan vid användning av avledningsregler ibland misstaga sig).

Om vikten av botanik skrev Lönnrot i Litteraturbladet år 1847. Han berättade här att han ansåg att botaniken är en av de mest nödvändiga och nyttiga av läror: ”Jo siitäkin syystä pitäisi sitä harjoitettaman, ettei mikään muu ole niin sovelias silmin nähtävästi osoittamaan kaikenlaisen muunkin opin hyödytystä (Redan av den orsaken, att inget annat är så lämpat att med egna ögon visa alla andra lärors vikt, borde den utövas).” I Flora Fennica (1860) uttrycker han sedan ännu tydligare: ”En tiedä, mikä paremmin kun kasvioppi totuttaisi harjoittajaansa omavaraiseen tutkintoon ja ulkonaisten erinäisyyksien tarkkaan havaintoon (– –) (Jag vet inte vilket bättre skulle kunna tjäna vid praktisering av självförsörjande examen och utvärtes diversiteters noggranna iakttagelse).”

Innan han gav ut en samlad flora ville Lönnrot ge ut en botanisk terminologi för att få in kommentarer och förbättringsförslag. ”Kasvikon oppisanoja (Florans termer)” med ungefär 1300 termer kom ut i boken Suomi året 1858. I Flora Fennica (1860) tog Lönnrot terminologin i användning i hela sin riklighet. Termer som Lönnrot utvecklade inom botaniken är bland annat emi (pistill), hede (ståndare), terälehti (kronblad), verholehti (foderblad), kärhi (klänge), siemenkota (fröhus), sepivä (stjälkomväxande), nirhalaitainen (tandad) ja kourasuoninen (handnervig).

"Kasvikon oppisanat" togs emot med öppna armar. Till exempel Rietrikki Polén skriver i sin Mehiläinen, att ”– –vi kan inte vara utan att visa vår glädje, den glädje alla finländare känner utöver dessa termer som har gett de finskspråkiga medborgarna tillgång till botaniken. Av dem kan vi tydligt se hur rikt och fogligt våra mödrars språk är när det bara får vänner i skickliga män." Skribenten kritiserade ändå vissa termer för att ha använts i annan bemärkelse än i vissa finska dialekter.

Även Snellman berömde Lönnrots terminologi. Han beundrade också det finska språkets plastiska väsen genom att skriva att det aldrig fattas ett lämpligt ord i Lönnrots ordförråd för att motsvara ett begrepp, också dem som man på svenska måste uttrycka omskrivande. Snellman ansåg att Lönnrots flora var betydelsefull för såväl finska litteraturen, Finlands folk som skol- och universitetsundervisningen. Lönnrots botaniska terminologi etablerades väl och ännu denna dag laborerar man på finska inom botaniken i huvudsak med termer ur Lönnrots flora.

Elias Lönnrot önskade att hans arbete med terminologi kunde tjäna som modell för kommande generationer och avslutar epilogen i Florans terminologi likt en Kalevalasångare:

 "Den som fel och brister letar, finner säkert flera stycken, men vare de smärre eller värre, finns förutom orådliga ord och annat som kan anmärkas på, måhända ändå

Ladun taitoin, latvat taitoin

Oksat karsein, tien osotin,

Somemmille suorijoille,

Tarkemmille taitajille,

Nuorisossa nousevassa,

Polvessa ylenevässä."