Elias Lönnrot lärde sig svenska först i skolan men han blev försvenskad till den grad att han använde språket i stor utsträckning i sina personliga brev, som språk i sin dagbok och som sitt hemspråk under sina sista levnadsår. Lönnrot motsatte sig inte användningen av svenska i Finland, fastän han arbetade för det finska språkets sak genom att konkret utvidga finskans användningsområden. Från hetluften kring språkfrågan och dess upprörda dispyter han höll sig borta.  Han var en av de tidiga förespråkarna för parallellspråkighet: då han lämnade professorstjänsten år 1862 höll han tacktal till studenterna och tog också ställning till språkfrågan genom att poängtera att samexistensen mellan finska och svenska har varit en lycka för folkets bildning och framtid i Finland.

Lönnrot såg inte, till skillnad från många av hans samtida, starkt puristiskt på språket. När han utvecklade fackterminologier undvek han visserligen direkta lånord men prioriterade olika typer av översättningslån och anpassningar med det främmande språket som förlaga. Han motiverade sin strävan att undvika lånorden med att finskan hör till en annan språkfamilj än de indoeuropeiska språk som  lånorden kommer från. I arbetet med att utveckla ordförrådet förespråkade Lönnrot också att olika finska dialekter och släktspråk skulle användas. Han diskuterade mycket hur fackterminologin skulle översättas inom geografin, räkneläran och grammatiken i sin korrespondens, speciellt med Wolmar Schildt-Kilpinen, en annan produktiv ordsmed.