Elias Lönnrot kom från en sydfinsk hantverkarfamilj och även under sina år som runosångssamlare och läkare tillbringade han tid och arbetade bland folket. Hans brevväxling speciellt från tiden i Kajana genomsyras av en stor oro över finska bönders brist på bildning och mental utveckling samt deras vidskeplighet och dryckenskap. Hans oro ledde till att han under sina senare år ägnade en stor del av sin tid åt att utbilda folket.

Lönnrot ansåg att undervisning på det egna modersmålet var nyckeln till folkbildning. Han hade personliga erfarenheter av hur stora ansträngningar svenskspråkiga studier krävde av en finskspråkig pojke. Till största delen utgjordes hans arbete med att utveckla språket därför av att utöka det finska språkets uttrycksmedel så att man i skolor och på universitet äntligen kunde börja undervisa på finska.  Han översatte litteratur i juridik och botanik och utarbetade finskspråkig terminologi inom särskilt läkarvetenskapen, matematiken och grammatiken.

I mitten av 1800-talet blev hans vedermödor så småningom belönade: Elias Lönnrot bevittnade den första finskspråkiga disputationen vid Kejserliga Alexanders Universitetet den 1 maj 1858 i egenskap av ordförande för ceremonin och av handledare för Rietrikki Polén, som doktorerade i finsk litteraturhistoria.