I dag är Eino Leino främst känd som skald, men han gjorde också en lång karriär som tidningsman. Leino inledde sin karriär inom tidningsbranschen redan i skolåldern då han var chefredaktör för skoltidningen Vasama. En person som hade stor inverkan på yrkesvalet var Eino Leinos äldre bror Kasimir.

Vid 20 års ålder grundade bröderna tidskriften Nykyaika. Projektet var ambitiöst och tidningen avvek från många samtida tidningar. Den behandlade inte språk- och nationalitetsfrågor och saknade ett skriftligt handlingsprogram. Målet var en internationell tidning med brett perspektiv och fokus på kultur- och konstlivet. Också resultatet var högklassigt, men läsekretsen var ohjälpligen för liten. De skuldsatta bröderna Leino blev slutligen tvungna att lägga ner tidningen 1899, ett år efter att den hade grundats.

Efter att Nykyaika lagts ner gick Leino över till tidningen Päivälehti, där han fick anställning som kulturassistent. Senare arbetade han som fast anknuten teaterkritiker på Helsingin Sanomat, efterföljaren till Päivälehti. Leino tog sig an uppgiften med driftighet. Han tvekade inte att uttrycka sina egna starka åsikter eller att kritisera etablerade namn inom teaterbranschen. I synnerhet Suomalainen Teatteri (senare Finlands nationalteater) och dess grundare Kaarlo Bergbom fick sin beskärda del av Leinos kritik.

Leinos arbetsuppgifter på Helsingin Sanomat omfattade mer än bara teaterkritik. År 1904 blev han fast anknuten kåsör på tidningen. Han kom att bli en betydande samhällskritiker via sin Teemu-signatur. Under den ryska storstrejkens år 1905 kritiserade Leino hårt i synnerhet den ryska Finlandspolitiken och de finländska anhängarna av undfallenhetspolitik. Enligt historikern Yrjö Larmola är det ändå oklart i hur hög grad signaturen Teemu kunde kopplas ihop med Leino år 1905.

Efter att ha arbetat på Helsingin Sanomat i över tio år deltog Leino i att grunda en ny kulturtidning 1915. Han var chefredaktör för veckotidningen Sunnuntai under hela dess treåriga livslängd. Tidningen hade ett allmänhumanistiskt syfte i likhet med vad Nykyaika hade haft en gång i tiderna. Emellertid var den trogna skaran större denna gång, vilket delvis torde ha bidragit till den längre livslängden.

Leino höll till i Helsingfors under inbördeskriget 1918. Han skakades djupt av kriget och insåg att han inte förstod sig på krigsparterna. Leino, som i åratal hade manat finländarna till självständig politik, upplevde ett rejält mentalt bakslag i och med inbördeskriget. Enligt forskaren Marja-Liisa Nevala återhämtade sig Leino aldrig. Leinos karriär som tidningsman tog också slut 1918.

Eino Leinos politiska jag behandlas i klippet hämtat ur Yles databas Elävä arkisto. Leino är numera bättre känd som skald, men här berättar Yrjö Larmola om Leinos betydelse för politiken. Larmola har disputerat i ämnet och konstaterar att Leino, som var en liberal författare, tidvis kunde vara mycket intolerant mot oliktänkare.

Källor (på finska):

• Maria-Liisa Nevala, Leino, Eino (1878–1926). Kirjailija, nätpublikationen Finlands nationalbiografi. Hämtat 12.3.2015.
• Eino Leino, nätpublikationen Historiallisia humanisteja. Hämtat 12.3.2015.
• Petri Liukkonen & Ari Pesonen, Eino Leino (1878–1926) – originally Eino Armas Leopold Lönnbohm, nätpublikationen Authors’ Calendar. Hämtat 12.3.2015.
• Wikipedia, Eino Leino, nätpublikationen Wikipedia. Hämtat 12.3.2015.
• Jukka Lindfors, Poliittinen Eino Leino, video på Yles Elävä arkisto. Hämtat 12.3.2015.