Tillbaka

Eero Tarasti

Eero Aarne Pekka Tarasti
27.9.1948, Helsingfors

Filosofie kandidat 1973, filosofie licentiat 1976 och filosofie doktor 1978 (musikvetenskap), Helsingfors universitet

Professor i musikvetenskap 1985–, Helsingfors universitet
Professor i musikvetenskap 1983–1984, Jyväskylä universitet
Professor i konstfostran 1979–1983, Jyväskylä universitet

Vice ordförande 1994–2004, ordförande 2004–2014 och hedersorförande 2014– för International Association for Semiotic Studies (IAS-AIS)
Grundare till och ordförande 1988–2013 för International Institute for Semiotic Studies i Imatra (ISI)
Ordförande 1979– för Semiotiska sällskapet i Finland
Grundare till och huvudredaktör 1982– för Synteesi, en tidskrift för tvärkonstnärlig forskning

Publikationer, forskningsprojekt och annan vetenskaplig verksamhet

Priser och utmärkelser
J.V. Snellman-priset 1997, Helsingfors universitet
Hedersdoktor vid fyra utländska universitet: i Bloomington, Tallinn, Sofia och Aix-Marseille
Hedersmedlem i Victoria College University of Toronto
Medalj av I klass av Finlands Vita Ros orden
Chevalier de l'Ordre Palme Académique
The Medal of the Order of Rio Branco

Text: Eero Tarasti och Riitta-Ilona Hurmerinta (red.)
Översättning: Sonja Tiilikainen
Språkgranskning: Jonas Franzon

Vad forskar jag i?

Hur har allt det jag har upplevt påverkat min vetenskapliga produktivitet? Jag har på sätt och vis haft två roller som forskare: en roll som musikvetare och en annan som semiotiker.

Som musikvetare har jag enbart forskat i konstmusik och främst i de mest centrala gestalterna i den västerländska konstmusikens kanon: Mozart, Beethoven, Wagner, Schumann, Chopin, Liszt och franska kompositörer från Chausson till Debussy. Jag har förstås också forskat i finländska kompositörer, i synnerhet Jean Sibelius, men också Robert Kajanus, Armas Launis och Tauno Marttinen.

Som semiotiker forskar jag i allt möjligt som har att göra med den mänskliga kulturen och att bilda teorier. Jag började min bana som semiotiker som en lévistraussisk strukturalist, men övergick sedan till den så kallade Parisskolan som student till Greimas. Under de senaste drygt tjugo åren har jag utvecklat min egen teori som kallas existentiell semiotik. Den existentiella semiotikens viktigaste begrepp som jag har introducerat är troligen transcendens. Mina senaste verk är Existential semiotics (Indiana University Press, 2000) och Fondements de la sémiotique existentielle (L’harmattan, 2012, även på italienska, kinesiska och bulgariska). I maj 2015 gav Mouton de Gruyter i New York ut mitt nya verk Sein und Schein. Explorations in existential semiotics.

Jag har förstås också förenat musik och semiotik. Inom det här området har jag varit med och grundat det internationella projektet Signification musicale år 1984 i Paris i Frankrikes radio. Projektet har utvidgats till en gemenskap som består av 500 forskare och den har arrangerat kongresser på olika håll i Europa. Inom ramen av Signification musicales verksamhet har jag även redan tolv gånger lett det internationella doktorseminariet i musikens semiotik, som anordnas vartannat år vid Helsingfors universitet. Genom seminarierna har ett stort antal doktorander rekryterats till Helsingfors universitet. Under en lång tid var mitt huvudsakliga verk inom området A Theory of Musical semiotics (IU Press, 1994), som har använts som kurslitteratur på olika håll i världen. Mitt nyaste verk är Semiotics of Classical Music. How Mozart, Brahms and Wagner Talk To Us (Berlin: Mouton, 2012), som sålde slut på en månad.

Eero Tarastis verk Existential Semiotics. Bloomington, Indianapolis: Indiana University press, 2000.

 

Tillbaka