Redan under min skoltid, år 1966, studerade jag tyska vid sommaruniversitetet i Wien. Om sommaren några år senare, år 1971, studerade jag däremot pianospel. Sedan fick jag tag på en liten bok, Myten om Asdival, skriven av Claude Lévi-Strauss. Till följd av den här lilla boken blev jag strukturalist. Genom strukturalismen kunde jag förena musik och filosofi – kategorierna le sensible och l’intelligible, såsom Lévi-Strauss uttryckte det. Han blev min stora idol.

Jag reste till Paris och hade med mig min pro gradu-avhandling som behandlade möjligheten av strukturalistisk musikvetenskap. Jag gick till Collège de France för att träffa Lévi-Strauss, som tog emot mig redan inom en vecka. Jag hade då möjlighet att också hälsa honom från hans vän Elli-Kaija Köngäs-Maranda, som var en finskfödd antropolog. Mitt möte med Lévi-Strauss blev oförglömligt.

Jag bestämde mig för att börja studera i Paris. På morgnarna spelade jag piano och deltog på pianolektioner vid École Normale de Musique och hemma hos den legendariska Jacques Février på Boulevard Malesherbes. På eftermiddagarna träffade jag kända franska strukturalister såsom Roland Barthes, A.J. Greimas och Tzvetan Todorov. Jag deltog också i Michel Foucaults undervisning. Jag kände att Paris var min stad och en plats där jag hade en möjlighet att fritt förverkliga mig själv. Min hustru Eila Tarasti, pianist och musikvetare, har varit mitt resesällskap på varje resa i över 40 års tid.