Jag sade någon gång i en intervju att jag inte vet vad det innebär att inte vara professor, eftersom det är något som jag har varit under hela mitt liv. ”Under hela mitt liv” innebär i själva verket ända sedan jag var 23 år gammal. Då blev jag ansvarig för professuren i allmän litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet.

Jag kom till universitetet 1967 och skrev samtidigt in mig vid Sibelius-Akademin. Jag började studera teoretisk filosofi, eftersom man fick studierätt i läroämnet utan att behöva avlägga ett inträdesprov om man hade sex laudatur i studentexamensbetyget. Det här passade bra för mig, eftersom jag redan i gymnasiet hade studerat tysk filosofi och översatt ungefär hälften av Martin Heideggers Sein und Zeit. Men filosofin vid Helsingfors universitet visade sig vara angloanalytisk, och på min första kurs inom läroämnet föreläste S. Albert Kivinen om satslogik.

Efter min militärtjänstgöring övergick jag till statsvetenskapliga fakulteten och började studera sociologi och socialpsykologi 1968. Sedan beslöt jag mig för att börja studera estetik och bekantade mig därefter med Erik Tawaststjerna. Han å sin sida fick mig att bli intresserad av musikvetenskap. Jag är glad över att ha fått pendla mellan olika alternativ och pröva på flera olika läroämnen. Denna mångvetenskaplighet fick jag slutligen utlopp för genom semiotiken. Ur Sibelius-Akademins synvinkel var jag en besvärlig student, eftersom jag så ofta reste utomlands.