Edwin Linkomies politiska karriär fick sin början år 1918 då Samlingspartiet bildades och han valdes till styrelsen för partiets huvudorgan Uusi Suomi. Där kom han i kontakt med partiets och tidningens ideologiska riktlinjer. Linkomies politiska åsikter utvecklades under den här tiden och Linkomies ansåg att inte bara kommunisterna utan också socialdemokraterna var ett hot mot Finlands säkerhet.

År 1933 var Linkomies partiets röstmagnet i hela landet genom att samla 5800 röster. Även om han tidigare hade bedrivit en extrem högerpolitik och fått stöd av Lapporörelsen strävande han efter att lösgöra sig från Fosterländska folkrörelsen och den övriga extremhögerns åsikter under vintern efter valet 1933–1934. 

Linkomies spelöga för politik gav honom en stor mängd röster vid valet år 1936. Han var då åter partiets röstmagnet, den här gången med över 7200 röster. Oavsett sin framgång i valen lyckades Linkomies inte ta sig upp till partiets ledning; delvis av den orsaken att den avgående ordföranden J. K. Paasikivi inte litade på en man vars politiska ståndpunkter skiftade.

I de sista valen år 1939 strax före kriget fick Linkomies åter mycket röster och samlingspartiet hade god framgång. Partiet bjöds in till regeringsförhandlingarna men blev igen utanför regeringen. En bidragande orsak kan ha varit Linkomies misstänksamma förhållningssätt mot socialdemokraterna. Två professionella ministrar från samlingspartiet kom med i regeringen, den andra (Paasikivi) hade Linkomies själv föreslagit. Under vinterkriget blev Linkomies i praktiken partiets ledarfigur men först efter att ha stigit i graderna till posten som statsminister blev han partiets ordförande.

Linkomies var en anhängare av fredspolitiken, och innan vinterkriget bröt ut, litade han på att förhandlingar skulle leda till resultat. När kriget sannolikt skulle bryta ut var han till och med beredd att godkänna strikta fredsvillkor så att kriget kunde undgås. Efter vinterkriget förhöll sig Linkomies mer realistiskt till vad som kunde uppnås genom förhandlingar och understödde idén att öppna konfidentiella förbindelser med Tyskland. Då fortsättningskriget bröt ut hade man hunnit bygga upp kontaktpunkter med Tyskland, och Finland hade nu en stark allians. De goda förutsättningarna fick Linkomies att drömma om ett Stor-Finland.

Goda kontakter med Tyskland var livsviktiga för Finland i fortsättningskriget men både Linkomies och president Risto Ryti strävande ändå mot att upprätthålla goda kontakter med andra stater i väst. Linkomies och Ryti hade blivit bekanta med varandra redan på 1910-talet i ungfinska kretsar i Rauma. Då Tysklands krigslycka hade vänt åren 1942-1943, började Linkomies och Ryti förbereda en lösgöring från kriget. Linkomies stödde omvalet av Ryti som president, och därefter började denne verka för att få Linkomies utsedd till statsminister. Linkomies blev utnämnd till statsminister 5.3.1943.

Det första egentliga steget mot fred togs i november 1943 då en förhandlingskontakt med Sovjetunionen hade uppnåtts med hjälp av Sveriges förmedling. Förhandlingar om villkoren för fred fördes i Moskva i mars 1944. De resulterade i villkor som Linkomies regering inte kunde acceptera. Efter de strandade förhandlingarna inledde Sovjetunionen ett storoffensiv i juni 1944. I slutet på juni kom det tvära svaret på fredsförhandlingarna: endast villkorslös kapitulation dög åt Moskva.

Följden var att Ryti och Linkomies utarbetade ett samarbetsavtal där Ryti personligen och å hans statsministerämbetes vägnar hela regeringen förbinder sig att fortsätta kriget ända till slutet vid Tysklands sida. Avtalet garanterade vapenleveranser till Finland, varmed Sovjetunionens anfall kunde hejdas, och man kunde förhandla om fredsvillkoren. Efter kriget dömdes Ryti, Linkomies och alla andra som hade förbundit sig till samarbetsavtalet till fängelse 1946. Linkomies frigavs sedan 1948 och benådades 1949.

Som riksdagsledamot framhävde Linkomies betydelsen av utbildning, och därutöver utmärkte han sig genom att driva igenom folkpensionslagen och en förhöjning av försvarsanslaget före krigen. Som statsminister avvisade han konsekvent de villkorslösa kapitulationskraven och de strama fredsvillkoren för att bespara Finland från att bli bemannat och för att bevara Finlands självständighet.

Källor:

• Päiviö Tommila, Linkomies, Edwin. Nationalbiogragi-nätpublikation, artikeln endast på finska.  Hämtat 9.2.2015.
• Edwin Linkomies, riksdagens ledamotsmatrikel. Hämtat 9.2.2015.
• Edwin Linkomies på Wikipedia (länken på finska). Hämtat 9.2.2015.