Edwin Linkomies studerade latin redan i gymnasiet men först efter att han avlagt studenten år 1911 och inlett sina universitetsstudier blev latin hans huvudämne. Han studerade målmedvetet och effektivt, och examinerades till filosofie kandidat i november år 1913. Efter sin examen auskulterade han och verkade som timlärare i latin vid skolor i Helsingfors under åren 1914-1920.

Vid sidan av Linkomies arbete som lärare väcktes ett intresse för den vetenskapliga forskningen och han disputerade i december 1919. I sin doktorsavhandling behandlade han den romerska tragedin Octavia praetextans upphovsman och koncentrerade sig på textens verbala egenskaper i sin undersökning. En bidragande faktor till motivationen för Linkomies disputation var den dåvarande professorns annalkande pensionsålder; det fanns endast ett fåtal kandidater som möjligen kunde efterträda Fridolf Gustafsson. Efter sin doktorsavhandling fortsatte Linkomies på den språkhistoriska banan och publicerade sin forskning om etymologin för ordet augur år 1921 och om satsförkortningen ablativius absolutus år 1929.

Linkomies tredje forskning publicerades först efter att han hade utsetts till professor i romersk litteratur vid Helsingfors universitet år 1923. Denna utnämning gick emellertid inte helt enkelt till. Både Linkomies och Aarne Salonius eftersträvade professuren på allvar. I början stod fakulteten och det stora konsistoriet på Linkomies sida, men under besvärsprocessen fick Salonius anhängare beslutsfattarna att sluta upp bakom denne. Den dåtida kanslern föreslog valet av Salonius för president K. J. Ståhlberg, men Ståhlberg valde att i stället utnämna Linkomies. Universitet behövde unga och aktiva professorer, vilket kan ha inverkat på presidentens beslut. Denne hade också sin bakgrund vid universitet.

Linkomies koncentrerade sig allt mer på rikspolitiken och lade forskningsarbetet åt sidan. Han fortsatte dock att undervisa och utarbetade en latinsk grammatik för användning på sina kurser. Våren 1942 föreslog han tillsammans med Eino Kaila, professor i teoretisk filosofi, att en ny socialvetenskaplig fakultet skulle inrättas, vilket ledde till att den statsvetenskapliga fakulteten grundades 1944. Krigsåren lamslog mycket av universitetets verksamhet och efter att ha blivit statsminister slutade Linkomies att undervisa år 1943.

Linkomies återvände till universitetet år 1949 då han benådades efter att ha blivit dömd som krigsansvarig. Under sin tid i fängelse skrev han fyra verk som anses populärvetenskapliga. Som det mest betydande av dessa kan anses Kejsar Augustus och arvet från Rom. Augustus var dessutom Linkomies stora förebild.

Efter sin frigivning planerade Linkomies att skriva en avhandling om den romerska elegins stil och en historia över Greklands och Roms litteratur, till vilka han hade fått finansiering genom ett fyraårigt stipendium i vetenskaplig forskning. Undersökningarna blev dessvärre inte färdiga eftersom den politiska verksamheten åter tog överhanden. Den här gången fick rikspolitiken bero och Linkomies iver riktades mot vetenskapsförvaltningen. Han blev bland annat prefekt för Suomalainen Tiedeakatemia (Finska Vetenskapsakademin), ordförande i Vetenskapliga samfundens delegation, likaså i Finlands Rominstituts styrelse och delegation och i statens humanistiska kommission.

Linkomies hade flera gånger redan tidigare sökt tjänsten som rektor vid Helsingfors universitet, med hade kommit på andra plats i hela fyra rektorsval (1932, -35, -38, -41) och då blivit vald till prorektor enligt tidens sedvana. En annan humanist, Hugo Suolahti, verkade samtidigt som kansler och många upplevde att det inte var lämpligt att en fakultet dominerade i universitetets ledning, genom att både kanslern och rektorn var från samma fakultet. Å andra sidan var Linkomies på den tiden mycket aktiv i rikspolitiken vilket tog upp det mesta av hans tid.

Dessa hinder var ur vägen då Linkomies segrade i rektorsvalet hösten 1956 och blev vald till rektor. Linkomies valdes på nytt till rektor år 1959 och år 1962 segrade han i kanslersvalet. Under hans år som rektor ökade antalet studenter markant och lärarkåren växte med hälften. Dessutom var byggnadsverksamheten vid universitet omfattande efter krigsåren. Det mest framträdande nybygget torde varit Porthania som Linkomies namngav efter Henrik Gabriel Porthan, den finländska historieskrivningens fader.

Linkomies ansåg att forskarutbildningen, universitetets självständighet och goda relationer till statsmakten var viktiga och de är centrala frågor inom universitetspolitiken än idag.

Källor:

• Päiviö Tommila, Linkomies, Edwin. Nationalbiografins nätpublikation (endast på finska). Hämtat 9.2.2015.
• Edwin Linkomies, riksdagens ledamotsmatrikel. Hämtat 9.2.2015.
• Edwin Linkomies (länken på finska), Hämtat 9.2.2015.