Redan i Edvard af Brunérs barndomshem fanns ett intresse å ena sidan för litteratur, historia och poesi och å andra sidan för politik. af Brunérs far, lagman Jonas af Brunér, var med och utarbetade riktlinjerna för politiken i Storfurstendömet Finland. Han belönades med en adelstitel för sina bedrifter år 1840. af Brunérs mor, Sara Kristina Franzén, var syster till poet och biskop Frans Michael Franzén. Hans storebror Frans Olof Brunér (1807–1874) följde å sin sida tjänstemannafaderns fotspår och blev senator, långvarig ledamot av Kommittén för finska ärenden och geheimeråd.

Även den yngre av bröderna af Brunér var verksam i statliga åtaganden genom att hålla ett festtal på latin vid Alexander II:s kröning och ett på svenska på arvfurstens bröllopsfest. I huvudsak arbetade han dock i universitetets tjänst under sin karriär.

af Brunérs väg till en professorstjänst var lång och gropig. Han hade fått otillräcklig privatundervisning och studerat mycket på egen hand på grund av sin blyghet, och till följd av detta var betygen i hans kandidatexamen inte särskilt bra. Han fortsatte dock att studera vid sidan av sitt arbete som amanuens vid Helsingfors universitets bibliotek och var uppenbart motiverad att förbättra sina studieresultat. År 1847 blev af Brunér primusdoktor, vilket gav honom en chans att åta sig undervisningsuppdrag i klassisk litteratur, först som docent och assistent och från och med år 1851 som professor.

Som professor strävade af Brunér efter att förbättra undervisningen inom sin egen vetenskapsgren såväl vid universitet som i skolor. Han skrev en ny latinsk grammatik, Latinsk elementargrammatik, som publicerades 1855 och var i bruk i svenskspråkiga läroverk ända fram till sekelskiftet. Vid universitetet gav han idén till ett filologiskt seminarium och till de första examensfordringarna för klassiska språk tillsammans med sin kollega Wilhelm Lagus, som senare var verksam som universitetets rektor. År 1860 bestämde af Brunér också att en fördjupad kännedom av språket, litteraturen och kulturen skulle vara målsättningen för undervisningen i hans läroämne. Tidigare hade undervisningen framför allt betonat praktiska språkkunskaper i latin.

af Brunér var också medlem i Finska Litteratursällskapet och för övrigt intresserad av att främja finländsk kulturhistoria. Han skrev biografier om olika bemärkta personer och fäste uppmärksamhet vid universitetets samlingar av medeltida handskrifter. Han var också verksam som dekanus vid den historisk-filologiska sektionen, men hans karriär avbröts på grund av sjukdom år 1870. Edvard af Brunér dog i bara 55 års ålder den 1 september 1871.

Källor:

• Väisänen, Maija: Brunér, Edvard af (1816–1871). Webbpublikation på Kansallisbiografia. Hämtat 16.11.2015.
• Matrikel över lärare och tjänstemän vid Helsingfors universitet 1640–1917. Hämtat 16.11.2015.