Efter att ha studerat i Katedralskolan i Åbo blev Daniel Juslenius student med utmärkta betyg och skrev in sig vid Kungliga Akademien i Åbo år 1691. Endast en månad senare dog Juslenius far, vilket resulterade i att den unga studenten hamnade i ekonomisk knipa.

Under de följande åren var Juslenius verksam som informator för söner till flera olika märkesmän, såsom biskop David Lund och akademins prokansler biskop Johannes Gezelius den yngre. Arbetena fördröjde givetvis Juslenius studier, men å andra sidan kunde han via sitt arbete skapa viktiga personliga kontakter till olika bemärkta personer. Juslenius arbetade även som sjöman på sin bror Henriks handelsfartyg åren 1696–1697 under den stora hungersnöden, ända tills han kunde återuppta sina studier.

Juslenius första egentliga efterlämnade bevis på vetenskaplig verksamhet var övningsavhandlingen Aboa vetus et nova (Åbo förr och nu) som blev färdig år 1700. Juslenius blev filosofie magister i och med sin pro gradu-avhandling Vindiciae Fennorum (Finnarnas försvar) som gjorde honom till primusmagister år 1703.

Juslenius karriär som lärare vid akademin började med en tjänst som assistent för filosofiska fakulteten år 1705. Samma år publicerades den första doktorsavhandlingen som hade skrivits under hans handledning. Juslenius utnämndes till professor i de heliga språken (hebreiska och grekiska) år 1712. Följande år var han dock tillsammans med sin familj tvungen att fly undan Stora ofreden till Sverige.

Under sin vistelse i Sverige var Juslenius lektor i vältalighet, det vill säga latin och poesi, vid Västerås gymnasium. Han forskade med allt större intresse i teologi och blev prästvigd i Västerås år 1720. Han återvände till Åbo för att ta hand om sin professur först efter fredsfördraget år 1722.

Juslenius möjligheter till avancemang fördröjdes av att hans mentor Johannes Gezelius den yngre dog under Stora ofreden. Den nya prokanslern Herman Witte förhöll sig motvillig till att utnämna finskfödda till akademins tjänster. Det var på grund av denne Witte som Juslenius först år 1727 blev vald till den bättre avlönade och mer uppskattade professuren i teologi, trots att konsistoriet hade rekommenderat Juslenius för tjänsten redan tre år tidigare. Juslenius vetenskapliga resultat förblev något obetydliga under den sjuåriga professuren, men han blev likväl promoverad till teologie doktor i Uppsala år 1732.

Juslenius valdes till biskop för Borgå stift år 1734. Som biskop utmärkte sig Juslenius genom att göra flera visitationsresor till stiftets församlingar och genom att tvinga ortodoxa att omvända sig till den lutherska läran.

När kriget bröt ut år 1741 flydde Juslenius igen till Sverige tillsammans med sin familj, men den här gången återvände han inte till Finland. Han utnämndes till biskop i Skara stift år 1744. Följande år publicerade Juslenius sitt mest betydande vetenskapliga verk, den första finska ordboken Suomalaisen Sana-Lugun Coetus. Juslenius sista verk, en finsk översättning av Olof Svebilius katekes, kom också ut år 1745. Översättningen var i bruk på olika håll i Finland ännu i slutet av 1800-talet.

Juslenius deltog även i riksdagen som prästerskapets representant från och med år 1731 och fram till år 1751. Han dog i Brunnsbro nära Skara år 1752. Daniel Juslenius har karakteriserats som sin tids mest inflytelserika och bäst kända kyrkoman i Finland.

 

Källor

• Reijo Pitkäranta: Juslenius, Daniel (1676–1752). Webbpublikationen Kansallisbiografia. Hämtat 16.4.2015.
• Olof Mustelin: Daniel Juslenius. Webbpublikationen Svenskt biografiskt lexikon. Hämtat 16.4.2015.
• Päivi Kannisto: Suolatut säkeet. Suomen ja suomalaisten diskursiivinen muotoutuminen 1600-luvulta Topeliukseen, Jyväskylä 1997. Hämtat 16.4.2015 ur webbpublikationens andra upplaga.