Daniel Juslenius var den första stora och kända fennofilen. Inspirerad av sin mentor Johannes Gezelius den yngre skrev och talade han för finskheten och det finska språket redan under sin studietid i början av 1700-talet.

Juslenius debuterade som förespråkare av finskhet redan i och med sin övningsavhandling Aboa vetus et nova (Åbo förr och nu) år 1700. Det är till stor del just det här verket som har bidragit till Juslenius ryktbarhet som den första stora fennofilen. Förebilder till hans verk var Michael Wexionius (Gyldenstolpes) historisk-geografiska beskrivning av Finland från år 1650 och i synnerhet Olof Rudbeck den äldres verk Atlantica.

I sitt verk prisade Juslenius Finland och finnar i andan av Atlantica och en mer omfattande tradition av götisk historieskrivning. Enligt Juslenius härstammade finnarna från det bibliska Magog. Han strävade efter att bygga upp ett lika stort och ståtligt förflutet för finnarna som Rudbeck hade gjort för svenskarna.

I sin övningsavhandling argumenterade Juslenius för finnarnas släktskap till Gamla Testamentets folk även med hjälp av andra bibliska förklaringar. Dessutom sökte han och till och med hittade en forntida bakgrund för den finländska bildningen. Juslenius framförde att finnar i själva verket hade hittat på bokstäverna.

I sin pro gradu-avhandling Vindiciae Fennorum (Finnarnas försvar) från år 1703 fortsatte Juslenius att tala för finskhet. Han stödde sig på Aristoteles och Herodotos och hävdade bland annat att Finlands karga jordmån och kalla klimat i själva verket hade varit till nytta för finnarna, i motsats till det som vanligen hävdades på andra håll. Enligt Juslenius hade finnarna tack vare sina levnadsförhållanden blivit tappra och härdat sig så att de inte led av många av de sjukdomar som retade andra, sydligare folk.

På sin professorsinstallation år 1712 återkom Juslenius till bibliska teman. Han försökte bevisa att finskan hade likheter med hebreiskan och grekiskan, och han hittade i själva verket ungefär 500 finska ord som han ansåg att hade sitt ursprung i hebreiska.

Efter att ha flytt Stora ofreden till Sverige höll Juslenius år 1713 ett installationstal, De miseriis Fennorum (Finlands olycka), vid Västerås gymnasium. I sitt tal ondgjorde Juslenius sig över svenskarnas tvivelaktiga förfarande mot sina grannfolk och anklagade således svenskarna för de svårigheter som Finland upplevt.

Senare var Juslenius aktivt verksam för finskhet och finnar bland annat som biskop i Borgå stift och genom att publicera den första finska ordboken, Suomalaisen Sana-Lugun Coetus (1745). Ordboken omfattar ungefär 16 000 finska ord, som dels härstammade från tidigare verk skrivna på finska, dels var samlade i Juslenius egen omgivning.

Källor

• Reijo Pitkäranta: Juslenius, Daniel (1676–1752). Webbpublikationen Kansallisbiografia. Hämtat 16.4.2015.
• Olof Mustelin: Daniel Juslenius. Webbpublikationen Svenskt biografiskt lexikon. Hämtat 16.4.2015.
• Päivi Kannisto: Suolatut säkeet. Suomen ja suomalaisten diskursiivinen muotoutuminen 1600-luvulta Topeliukseen, Jyväskylä 1997. Hämtat 16.4.2015 ur webbpublikationens andra upplaga.