Bo Carpelan debuterade som författare med sin diktsamling Som en dunkel värme (1946) redan som 20-åring. Den finlandssvenska litteraturen sökte sina förebilder speciellt från den svenska fyrtiotalismen och den franska existentialismen på den tiden. Inflytelsen från dessa kan också ses i tidiga alster av Carpelan, vilka han dock senare inte själv ansåg som något värdefullt.

Redan på 1950-talet hörde Carpelan till eliten bland de finska diktarna. Han tog kraftigt avstånd från det dåtida skapandet av politisk-ideologiska dikter och fördömde också den allt populärare politiska diktningen på 1960-talet. Carpelan ansåg att politisk litteratur var ett svek mot diktkonstens främsta uppgift. Diktkonsten skulle vara enkel men ändå behandla tankedigra teman och inte bestå av enkla politiska slogan.

Inom diktkonstens stilarter skiftade Carpelans produktion genom tiderna. Främst riktade sig hans diktning mot reserverad och exakt framställning. Ytterligheten av detta kan ses i hans rentav asketiskt minimalistiska alster från 1960-talet, såsom diktsamlingen 73 dikter (1966). Samlingens dikter var i bästa fall komprimerade till endast fyra eller fem ord. Carpelan gick över till en friare och mer avspänd stil i slutet av årtiondet från och med diktsamlingen Gården (1969).

Carpelans produktion begränsas inte endast till diktning utan han skrev också prosa. Till Carpelans mest betydande verk hör just det bästa i hans prosaproduktion. Av romanerna måste Axel (1986) nämnas, som det tog 16 år att skriva. Den handlar om Axel Carpelan, författarens farfars bror, som var en av Jean Sibelius bästa vänner, inspiratörer och bidragsgivare. Författaren har själv använt boken Axel som ett exempel på att skrivprocessen verkligen ibland kan vara väldigt långsam. Carpelan fick också två Finlandiapriser för romanerna Urwind (1993) och Berg (2005). Utöver romaner skrev Carpelan drama för radio samt barn- och ungdomslitteratur.

Att göra litteraturen tillgänglig för alla språkgrupper var viktigt för Carpelan. Flera av hans diktsamlingar och romaner översattes till finska, och i gengäld översatte han samtida diktares verk till svenska. Carpelans diktning blev en väsentlig del av den finska lyriken, och han var själv en av de viktigaste figurerna inom översättningen av finska dikter efter världskrigen.

Källor:

• Matti Soutkari, Bo Carpelan. 1926–2011, Svenskt översättarlexikon –nätpublikation. Hämtat 2015-03-24.
• Schildts & Söderströms, Bo Carpelan, Schildts & Söderströms författarpresentation. Hämtat 2015-03-24.
• Bo Carpelan, Mitä olen oppinut: Bo Carpelan, Ylioppilaslehti-nätpublikation. Hämtat 2015-03-24.
• Pekka Tarkka, Bo Carpelan, minnesskrift på Helsingin Sanomat-nätpublikation. Hämtat 2015-03-24.
• Otava, Bo Carpelan, Otavas författarpresentation. Hämtat 2015-03-24.
• Tytti Seessalo, ’Sinut tavoittaa tuuli, ja näet kirkkauden, valon’, Yliopisto-lehdi-nätpublikation. Hämtat 2015-03-24.
• Johan Wrede, Carpelan, Bo, Kansallisbiografia-nätpublikation. Hämtat 2015-03-24.