En svensk nationalitetsrörelse föddes i Finland under senare hälften av 1800-talet. Denna var en motreaktion till finskhetsrörelsen, den så kallade fennomanin. Det var Axel Olof Freudenthal som huvudsakligen utarbetade svenskhetsrörelsens tidiga ideologi och program. Rörelsens anhängare började kallas för svekomaner.

Freudenthal inledde sin kamp för svenskheten 1858. Vid den här tiden var nationsverksamhet illegal, men Freudenthal höll ett brandtal vid den inofficiella Nyländska afdelningens möte. Han kungjorde att den svenskspråkiga befolkningen skulle fungera som en länk mellan finnar och nordbor i ett framtida suveränt Finland.

Studentrörelsen stod i centrum för 1800-talets språktvister. Den finska nationalismen vann allt mer terräng bland studenterna från och med 1850-talet. Svenskhetsrörelsen utgjordes å sin sida av främst av nyländska studenter. Freudenthal blev ledare för rörelsen. Då nationsverksamhet åter legaliserades år 1868 valdes Freudenthal till Nyländska afdelningens kurator. Medan andra nationer förfinskades under 1800-talet valde Nyländska afdelningen att förbli helt svenskspråkig. Nationen hade under Freudenthals ledning blivit svekomanins kärna.

Freudenthal var aldrig någon politiker i egentlig mening. I stället påverkade han språkfrågan främst via vetenskapen och kulturen. Freudenthals teorier fick influenser framför allt från Sverige. Bland annat skandinavisten August Sohlman verkade där och var måhända den största förebilden för Freudenthals svensknationalistiska tankar. Förebilder för den tyskinfluerade nationalitetsidén stod också att finna på många håll i Europa.

Språk, nationalitet och ras var nära förknippade i Freudenthals tankevärld. Freudenthal motsatte sig J. V. Snellmans uppfattning om ett enhetligt finländskt folk. Enligt Freudenthal fanns det två folk i Finland, ett finskt och ett svenskt. Freudenthals mest radikala slutsats, i enlighet med de dominerande rasteorierna i Europa, var att den finskspråkiga befolkningen vore mindre värd än den svensktalande.

Den freudenthalska svekomanin hade en väldigt stark vikingaromantisk aspekt. Freudenthal var med och grundade tidningen Vikingen och skrev aktivt för bladet. Vikingen var det första egentliga språkröret för svekomanerna. Tidningen spelade en viss roll för att man i landets finsksinnade tidningar på ett hånfullt sätt började kalla finlandssvenskar och svensksinnade för vikingar.

Freudenthal var både frontfigur och huvudsaklig ideolog för den tidiga svenskhetsrörelsen. Alla svensksinnade höll ändå inte med honom, i synnerhet gällande rasfrågor. Trots att Freudenthals mer radikala tankar mötte kritik var hans roll för svenskhetsrörelsens uppkomst oomtvistad.

Källor

• Kenneth Douglas McRae, Mika Helander & Sari Luoma, Conflict and Compromise in Multilingual Societies. Finland. Volume 3, Waterloo 1997.
• George C. Schoolfield, ”A Sense of Minority”, i verket A History of Finland’s Literature, A History of Scandinavian literatures 4, Lincoln 1998.
• Lars-Folke Landgrén, ”Freudenthal. Axel Olof (1836–1911)”, nätpublikationen Finlands nationalbiografi. Hämtat 19.3.2015.
• Lars-Folke Landgrén, ”Freudenthal. Axel Olof (1836–1911)”, nätpublikationen Biografiskt lexikon för Finland. Hämtat 19.3.2015.
• Nationens historia, webbplatsen för Nylands Nation vid Helsingfors universitet. Hämtat 19.3.2015.