Axel Lille hade arbetat som tidningsman redan under sin tid i studentnationen och på den första svekomanska tidningen Vikingen i början av 1870-talet. Tidningen måste läggas ned på grund av ekonomiska svårigheter, men på hösten 1882 var Lille med om att grunda en ny tidning vid namn Nya Pressen. Med den arbetade han i över trettio år.

Nya Pressen blev de svensksinnades nya huvudsakliga språkrör. Till chefredaktör valdes Lille, som man visste var en sakkunnig tidningsman och entusiastisk förespråkare för den svenska språkgruppen. Tidningens grundande var en del av svekomanernas konsolideringssträvanden i början av 1880-talet. Samma år grundades det svenskspråkiga folkbildningssällskapet Svenska folkskolans vänner, vars syfte likaså var att sammanföra den svenskspråkiga folkgruppen bakom samma rörelse.

Samma år som Nya Pressen grundades, publicerade Lille 1800-talets kanske mest inflytelserika svensksinnade pamflett: Nationalitetsprincipen och dess tillämpning på förhållandena i Finland (1882). Syftet var att göra folket, speciellt de svensksinnade och svenskspråkiga som var osäkra på sin ståndpunkt, förtroget med Lilles och övriga svenskhetens förkämpars ståndpunkter angående nationalitetsfrågan.

Nya Pressen, som Lille var chefredaktör för, började utkomma med sju nummer i veckan i slutet av året 1882. Under Lilles ledarskap blev Nya Pressen en av landets ledande tidningar. Den utdelades i hela landet och blev en av den svekomanska rörelsens viktigaste institutioner. Under dess första år var tidningens upplaga 1 500 exemplar, sex år senare 4 500. När Nya Pressen lades ned i juni 1900 på grund av den ryska censuren, hade upplagan redan stigit till 10 000 exemplar.

Lille blev ett slags galjonsfigur för motståndet mot förryskningsåtgärderna, och levde åren 1902–1905 i politisk landsflykt i Sverige. När han återvände till Finland, då förryskningspolitiken lättat i årsskiftet 1905–1906, grundades Nya Pressen återigen med Lille som dess chefredaktör. Denna gång blev tidningen dock inte ekonomiskt lönsam, och köptes av ett aktiebolag ägt av Hufvudstadsbladets ägare Arthur Reinhold Frenckell. Lille fortsatte dock som tidningens, som från och med 1914 gick under namnet Dagens Press, chefredaktör fram till år 1917. Då bestämde han sig att på grund av inbördeskrigets censur sluta sin karriär inom pressen.

Lille fortsatte dock att publicera under sina sista levnadsår. Efter inbördeskriget publicerade han i juni 1918 skriften Till den svenska arbetaren, där han redogjorde för sina åsikter om orsakerna till kriget. Hans mest betydande enskilda publikation kan anses vara monografin Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse (1912), som behandlade den svensksinnade rörelsens skeden. Men Lilles mest inflytelserika skrifter var ändå de som tillkom i samband med hans arbete med Nya Pressen. Bland sina samtida, speciellt svensksinnade, kallades Lille för ”Finlands mest framstående tidningsman”.

Källor

• Max Hanemann, Axel Lille. En levnadsteckning, Helsingfors 1931.
• Lars-Folke Landgrén, Lille, Axel Johan, Biografiskt lexikon för Finland-nätpublikation. Läst 2.11.2015.
• Axel Lille, Wikipedia-nätpublikation. Läst 2.11.2015.
• Lille, Axel, Uppslagsverket Finland-nätpublikation. Läst 2.11.2015.