I år har det gått tjugo år sedan jag började arbeta som professor i estetik vid Helsingfors universitet. Vid mitten av 1990-talet var den ekonomiska depressionen (även då) som värst och existensen för läroämnet estetik var på fallrepet. Min företrädare hade gått i pension från en personlig extraordinarie professur, och det verkade inte finnas medel för en fortsatt professur i estetik. Som en tillfällig räddning fick vi en femårig gemensam professur som hjälpte oss klara av de svåraste tiderna.

Ett viktigt minne av lättnad är följaktligen att läroämnet efter den gemensamma professuren fick en ordinarie professur år 2000. Själv var jag då gästprofessor i Philadelphia i USA, och jag minns fortfarande väl att nyheten väckte entusiasm även bland mina dåvarande kollegor. För mig erbjöd denna professur en möjlighet att börja utveckla läroämnet systematiskt och ännu mer energiskt än förr.

Jag minns också ganska väl de talrika examensreformer och administrativa omstruktureringar som har ägt rum under de senaste tjugo åren: emellanåt har det varit tanken att stora enheter fungerar som ledstjärna, emellanåt har de delats upp i mindre enheter. Även här rör vi oss framåt i något slags cykler, kanske till och med enligt den eviga återkomstens logik.

En av de viktigaste motivationskällorna för det arbete som universitetslärare och forskare gör är att årligen se en ny och entusiastisk grupp av studerande påbörja sina studier. Om läraren bara kan upprätthålla entusiasmen och viljan till inlärning har hon eller han redan lyckats i sitt arbete. Det är lika givande att se en student slutföra sina studier. Att slutföra en pro gradu-avhandling eller doktorsavhandling är alltid en ansträngande process, och att utexamineras som magister eller doktor betyder för studenten en övergång till ett nytt livsskede. Nu och då stöter jag på mina tidigare studenter och känner onekligen stor tillfredsställelse då jag ser hur varierande och krävande arbeten de har.