Alice Martin har både bra och dåliga minnen från Helsingfors universitet. Hon minns inte bara med värme det mottagande hon fick som tvåspråkig av vissa lärare och andra studenter.

– Språket är vår identitet och en tvåspråkig persons identitet är sårbar i två olika avseenden. Vid Engelska institutionen sattes förstås mina kunskaper i engelska på prov, och vid Finska institutionen tvivlade vissa lärare på mina kunskaper i finska när de fick höra om min bakgrund. I viss omfattning handlade det om intolerans av olikhet. Vi alla har ju vårt eget språk. Lyckligtvis blev jag så småningom garvad.

Roliga minnen sammanhänger däremot bland annat med en fältutflykt till Kesälax, där det gjordes fältstudier i finska språket.

– Jag åkte cykel runt Kesälax och samlade in alla konjunktioner och enklitiska partiklar som jag hittade i terrängen. Vi besökte alltså människors hem och bandade deras tal. Om kvällarna transkriberade vi materialet och iakttog hur människorna hade talat. Sedan plockade vi ut olika språkliga företeelser från talet och gjorde lappar i storlek av postkort av dem. Min samling finns troligen i förvar någonstans vid Arkivet för morfologi i finska dialekter.

Med tanke på det kommande arbetet gav dialektprojektet en viktig lärdom: skrivet tal påminner inte om verkligt tal. I verkligheten är talet fragmentariskt, upprepande och famlande – ingen skulle stå ut med att läsa det. Författare och översättare måste kunna skapa en illusion av tal.

Martins studier i gamla språkliga varieteter gällde å sin sida allt annat än frågor om tal.

– Jag minns när professor Matti Rissanen höll fördjupade kurser i fornengelska och jag tänkte att ”nå ja, nu kommer vi till saken”. Vi läste till exempel Beowulf på originalspråk. Det var underbart. Min kännedom av fornengelska och versmått har jag senare dragit fördel av när jag har översätt dikter av J.R.R. Tolkien. Jag trängde också in litet Beowulf i den engelska översättningen av Eino Leinos Helkasånger som vi gjorde på den inspirerande Andrew Chestermans proseminarium i engelska.

Martin minns också det varma mottagandet hon fick när hon återvände till universitetet flera år senare som äldre student. Personalen manade henne att slutföra studierna.

– Som vuxenstudent möttes jag med en bra inställning vid institutionen. Det var ganska lätt att uträtta ärenden och jag upplevde att personalen var villig att hjälpa på alla möjliga vis. Professor Ritva Leppihalme vid Engelska institutionen lämnade mig inte i fred, utan krävde att jag slutför min examen. Slutligen deltog jag på hennes laudaturseminarium på distans från Ungern, där jag tillbringade min mammaledighet. Också professor Auli Hakulinen uppmuntrade mig att fortsätta studera.