Jag ville studera uttryckligen vid Helsingfors universitet. Det som tilltalade mig med Helsingfors universitet var dess mångsidiga utbud av såväl studier som av mycket annat. Ändå innebar mina studier i Helsingfors – eller i södern som vi samer säger – att jag endast tillfälligt var tvungen att lämna mitt eget hem. Ända från början visste jag att jag kommer att återvända norrut, hem till Sápmi, Sameland.
I Sameland har en same sina rötter och där kan vi känna oss fridfulla. Sameland behövde mig. Syftet med mina studier var att inhämta sådana kunskaper och färdigheter som jag inte hade möjlighet att få hemma i Sameland, men som jag behövde för att kunna arbeta med samisk kultur. Trots att min vistelse endast var tillfällig, lärde jag mig att älska min studiestad Helsingfors och dess stenbelagda gator, spårvagnarnas lukt och universitetets historiska salar.
Jag anser att jag var en lyckligt lottad student, eftersom jag fick avlägga alla mina studier i universitetets gamla byggnader i Helsingfors centrum. I mina ögon består universitet av dess huvudbyggnad bredvid Senatstorget och institutionerna i Kronohagen. I huvudbyggnaden tenterade jag otaliga böcker och i dess oergonomiska salar lyssnade jag på föreläsningar. Främst handlade det om klassisk arkeologi, som passade särskilt bra in bland alla de antika statyerna som finns på den gamla sidan av huvudbyggnaden. När allt kommer omkring var dessa studier inte till stor nytta, men åtminstone är de en oändlig källa för anekdoter. Under hela min studietid kände jag mig stolt över att få studera i Helsingfors, den klassiska studiestaden i Finland.
Det är inte enbart universitetet som är en oskiljaktig del av min studietid, utan också nationsverksamheten. Jag hör till den tredje generationen i min släkt som är medlem i Wiipurilainen osakunta (Wiborgska nationen). Studentnationen var viktig för mig under hela min studietid. Där fick jag goda vänner, en studentbostad och glädje, fester och sång. I och med nationen fick jag ställa mig i det långa ledet av nationsmedlemmar, varav de första leder sitt ursprung till 1650-talet. Jag fick känna att jag är en del av en gemenskap. Till och med den akademiska stelheten i nationen tilltalade mig – reglerna, bordsfesterna och inspektorerna som blängde fördömande från oljemålningarna. I efterhand har jag insett att nationsverksamhet har varit till stor nytta, eftersom den har möjliggjort nätverksbildande med andra branscher. Dessutom har den fungerat som ett övningsfält för social verksamhet. Jag har fått märka att en bakgrund som deltagare i nationsverksamhet kan vara till nytta i överraskande situationer.
Av
Text: Áile Aikio (Riitta-Ilona Hurmerinta, red.). Översättare: Sonja Tiilikainen. Språkgranskare: Jonas Franzon.
Áile Aikio
Áile Ingá Aikio
8.6.1979, Utsjoki
Filosofie magister (etnologi) 2012, Helsingfors universitet
Amanuens 2005– (tjänstledig sedan hösten 2013), Samemuseet Siida
Journalist 2013–2015, Yle Sápmi