Ingermanländskan Aale Tynni flyttade till Helsingfors med sin familj 1919. Hon utexaminerades från Helsingfors universitet 1936 som filosofie kandidat med inhemsk litteratur som huvudämne. Under universitetsåren ägnade sig Tynni åt deklamation och scenisk framställning. Hon var speciellt intresserad av diktens uttryck, och sitt laudaturarbete skrev hon också på ämnet "Det sapfiska versmåttet inom finländsk diktning".
Efter universitetsstudierna undervisade Tynni i finska i aftonskolan men hon brann mer för skrivandet än för undervisandet. Hennes första diktsamling Kynttilänsydän publicerades 1938. Två år senare fick debutdiktsamlingen en pendang i Vesilintu. I de följande verken återspeglas krigsutbrottet: Lähde ja matkamies, Lehtimaja och Soiva metsä. I sina dikter beskrev Tynni också kvinnans liv och hennes erfarenheter som mor och barnaföderska. Senare har kvinnoforskningen lyft fram henne som en banbrytare med sina dikter om barnafödande.
Aale Tynni gifte sig med Kauko Pirinen 1940. Paret fick tre barn. Genom sin litterära produktion blev Tynni bekant med Martti Haavio, som arbetade på förlaget WSOY och skrev dikter under pseudonymen P. Mustapää. De blev mycket fästa vid varandra även om de var gifta på var sitt håll.
År 1949 utkom Tynnis sjätte diktsamling Ylitse vuoren lasisen, där dikten Kaarisilta ingår. Det är en av hennes mest älskade dikter. Tynnis besvärliga livsituation kan anas i diktsamlingens texter.
Martti Haavios maka Elsa Enäjärvi-Haavio avled i sviterna efter en allvarlig sjukdom 1951. Aale Tynni gick igenom en svår skilsmässa från Kauko Pirinen. År 1960 kunde Tynni och Haavio slutligen gifta sig.
Äktenskapet mellan de två diktarna skildras i många källor som en tid av lycka och nyskapande. Makarna inspirerade varandra som både äkta makar och författare. Martti Haavio dog i sviterna av en hjärtinfarkt 1973. Aale Tynni-Haavio kompletterade makens halvfärdiga memoarer och publicerade den under namnet Olen vielä kaukana: Martti Haavio – P. Mustapää 20-luvun maisemassa (1978).
I mitten av 1900-talet hade den finska litteraturen tagit till sig den moderna diktningens fria versmått. Aale Tynni återvände dock till den lyriska sången, till ballader. Tynnis dikter skildrade de för ballader typiska berättelserna om förälskelse, sorg och vändpunkter i livet. Balladeja ja romansseja kom ut 1967. Även Tarinain lähde (1974) skildrar på ett balladliknande sätt den älskades död, sorg och ensamhet.
Monet nukkuvat vieretysten
ja vihaavat toisiaan,
mutta toisillensa rakkaat
varhain erotetaan.
[Många sover bredvid varandra och hatar varandra, men de som älskar varandra skiljs tidigt åt.]
Första strofen i dikten Tarinain lähde av Aale Tynni.
Från 1938 publicerade Tynni utöver lyriken också översättningar av barnböcker, läseböcker och essäer. Hennes talang som dramatiker kommer fram i Muuttohaukat och Rautamarskin aika. I synnerhet på 1950- och 1960-talen kunde hennes översättningar introducera ny, utländsk poesi. Ett storverk var Tuhat laulujen vuotta (1957), en antologi över världspoesi i urval i Aale Tynnis översättning. Den innehåller 225 dikter av västerländska författare.
Tynni belönades med flera litteraturpriser 1943–1982. Dessutom erövrade hon guldmedalj vid olympiska spelen med dikten Hellaan laakeri 1948. Aale Tynni, som var medaljör i Pro Finlandia, akademiker i konst och hedersdoktor i filosofi, dog 84 år gammal 1997. Tynnis dotter Riitta Seppälä har tillsammans med sin son Mikko-Olavi Seppälä skrivit en biografi över sin mor: Aale Tynni - Hymyily, kyynel, laulu. WSOY 2013.
Foto: Erkki Johannes Viitasalo, Finlands fotografiska museum.
Källor
